sissid

Ens egna barn är det bästa man har, detta gäller självklart även mig utan tvekan! När vi fick engla omgavs jag bara av ett enda stort lyckorus och jag kunde se på henne och börja gråta av lycka! När Zaga kom utblev den känslan lite, visst jag var jätteglad att vi fått en till helt perfekt dotter och än mer att jag fick uppleva en "Normal förlossning" Men med ett barn sen innan stod vardagen på lur nästan innan man lämnat sjukhuset. De första tio dagarna flöt fort förbi med besök och lyckönskningar sen var det dags för nebil att återgå till arbetet och jag kände mig uppriktigt ganska ensam med tjejerna. Det är en sak att ta hand om många barn på arbetet då man omges av kollegor att be om råd och där man inte alls har samma känslomässiga koppling som man har till sina egna barn men såå himla stor skillnad trodde jag inte att det skulle vara. men Upprikitgt så upplever jag omställningen som stor mellan att ha ett barn och att ha två! och jag avundas de som har fler och som lyckas att få ihop vardagspusslet som storfamilj.  Jag har sedan jag varit liten flicka alltid sagt att jag vill ha många barn med idag kan jag säga att två räcker gott för mig! Min mammaledighet som jag såå mycket såg fram emot denna gång blev inte riktigt vad jag förväntat, Vi har haft otroligt många fina dagar och stunder men många dagar har jag känt mig otillräcklig, deppad och stressad. Zaga har från första stund varit mycket mer krävande än vad engla någonsin var som bebis och hon har ständigt krävt min uppmärksamhet,vid min andra sida har engla funnits mitt i sin trotts och sin ständigt pågående strävan efter att upptäcka omgivningen. Jag har alltid ställt höga krav på mig själv och självklart även i rollen som mamma, så efter en lång dag med otaliga diskussioner, utbrott, matlagning, blöjbyten, tröstan mm har jag många gånger känt mig som världens sämsta mamma! Jag har då alltid klappat mig själv på axeln och försökt tänka som man borde att det finns dom som har det värre,sämre etc,men detta är min vardag och mitt liv! Har inte jag rätt att tycka att saker är jobbiga bara för att jag har så mycket mer än många andra, när förlorar man den rättigheten? Och jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär ibland men vissa dagar känns den trösten sååå långt borta! Nebil är världens bästa sambo och pappa och han har alltid gjort allt han kunnat för mig och barnen men som mamma känns det som att det största ansvaret i slutändan vilar på mig-säg vad ni vill men så känner jag! Och visst känner jag av det mer som har tagit den mesta av föräldraledigheten och visst skulle vi kunnat gjort mycket annorlunda men vad är det rätta och mest opimala? Svaret på den frågan är lika varierande som det finns människor på denna jord. Och jag vet jag tänker för mycket men sån är jag... Jag kommer iaf gå tillbaka till arbetet på måndag och när jag säger godmorgon till föräldrar och deras barn kommer jag att göra det med många erfarenheter rikare och med en respekt för föräldraskapet som jag inte hade innan. Och jag vet att jag kommer sakna mina tjejer hela dagen men jag vet också att när jag hämtar dom på dagis så kommer jag att krama om dom sen kommer vi leka och umgås som om vi inte sett varandra på flera år!







 jag o zaga

 jag o engla